Blog Image

Bino José Carlos

Intryck

Avtryck, särtryck och annat tryck

Monaustralien

Uncategorised Posted on %AM, February 28 2020 08:40:31

P och jag tog en resa till Tasmanien. Jag har varit där förrut och det påminner om Nya Zeeland med sin böljande natur och sin lite bonniga (jämfört med Sydney) stil. Men varför åkte du tillbaka till Tasmaniens huvudstad Hobart, frågar sig den frågvise. Av alla ställen i stora Australien (det är alltså 4 timmars flyg till västkusten) så åker du 2 timmar till Tasmanien igen. Jag åkte dit för att gå på ett konstmuseum MONA – Museum of Old and New Art . Det är nästan lite absurt att flyga två timmar för att gå på ett museum men – som de säger i Guide Michelin – “worth a trip”.

Jag har skrivit om det förr, men en av de viktigaste känslorna – att stället är coolt – beror på historien bakom museet. En snubbe som heter David Walsh som är en savant (matematiker) från Hobart och som har tjänat sjukt mycket stålar på spel har byggt om sitt hus till ett museum. Han köpte ett i praktiken ett område utanför Hobart levde där och började sen att ställde ut sin konst. Sen hade han väl tjänat så mycket så att han byggde om stället för 550 miljoner kronor. Så Mona startade för 15 år sedan och sedan dess har han byggt och fixat hela tiden. Enligt en Tassi (japp det är så de kallar sig och FYI Errol Flynn var en Tassi) skjuter han till 70 miljoner om året. Gotta love it! Det är ett privat museum där han gör som han vill (som att göra det gratis för alla Tassis) och – i min upplevelse – anställer han curatorer som vet hur de ska provocera och få en att fundera.

Så P och jag åkte dit och – det är klart – jag var lite nervös för att P inte skulle vara lika entusiastisk som jag. Jag hade ju trots allt föreslagit att vi skulle se på stället  – men han tyckte det var toppen. Nedan lite bilder:

De hade två stora färjor som var som Vaxholmsfärjor men blandat med stolarna fanns det konstverk (getter, kossor och nån drake) passagerarna kunde sitta på. Det finns också en dyrare buljett som marknadsförs på detta sätt:
“Buy a Posh Pit and escape the riff-raff.”
Kostade 200 spänn mer, men då fick man vin och ost. Och slapp riff-raffet
Hobart är fint från havet. Det är lååååångt söderut. Och jag fick ÄNTLIGEN ha på mig nåt utöver min t-shirt eller skjorta!
Jag kallar denna bild för Pontus och Staketen (för det låter som ett popband från 80-talet.
Museet är ett helt fantastiskt hus som har gångar och är liksom nedgrävt och uppbyggt… Utanför är det en vingård och en scen. Samt ett gäng restauranger och några (riktigt justa) hotellrum.
När en kommer in på Mona finns detta vattenfall med ord som ramlar ner. Orden är de ord som söks mest på Australiens mest besökta nyhetssite ABC.
Det var en del pandemi och Trump som kom upp…
Jag går förbi den här fantastiska bilden och tänker att detta är fint, men inte Mona… Jag sätter då på ljudinspelningen och får veta att detta är förhud från piggsvin och svans från nån ödla. Konstnären vill visa att konstigt/äckligt/ kan vara vackert. Jag står och kikar på ett par bilder och vet inte vad jag känner. Jo – det är många känslor- Äcklad och fascinerad och stressad och lugn. Läate några kommentarer från . besökare som var upprörda över hur konstnären behandlar djur. Det slog mig aldrig. Har liksom svårt att tro att det är annat än döda piggsvin som använts….
Här sitter en snubbe. Han har suttit här i 1,5 år. Det är hans jobb. Konstnären har köpt rätten till hans kropp . Mona har köpt konstverket. Förvirrande?
Killen säger i en intervju att han ser sig själv som en kanvas. Han rör sig inte alls under den tid jag kikar och en besökare vill ta på honom för att se om han lever. Vakten kommer. “He is alive.”
Jobbiga tankar. Vad betyder det? Är det är OK att köpa min arbetstid men inte min rygg?
Längre ner finns en bajsmaskin. Denna operatör stoppar in dagens pajer i kvarnen och sen stoppas det in ett gäng olika kemikalier (genom en mycket avancerad programmering) och maskinen bajsar varje dag klockan 14.00. Det är fullt av folk som kikar på en bajskorv som kommer ut ur en maskin. Det luktar…. bajs.
Operatören säger att maskninen kostar över 1 miljon AUSD. (6,7 mille => en juste trea på Söder)
I intervjun med konstnären säger han att detta är en kommentar till identitetspolitik. “That is soooo 90s”, säger han. Hans tolkning är att detta konstverk kan ses som kommentar till idén om att vi är EN. Konstnären menar att vi inte en s kan bajsa utan alla bakterier som hjälper till. Identitetspolitik är – menar han – allt annat än bejakande.
==
Intressant, men – honestly – det blir ingen extra bajsmaskin på Ludvigsbergsgatan…


Postmodernaustralien

Uncategorised Posted on %AM, February 27 2020 03:28:54

Nu är jag solo igen. Jag har haft besök i tre veckor och det är svårare att ta sig tid att skriva bloggen. Men nu sitter jag i min SJUKT varma lägenhet i Camperdown där P och jag har bott i några dagar. Jag längtar efter Union Street.

==

Lite recap: Flera av mina kollegor kom (upp-å-)ner till Sydney var på konferens. Efter sista kvällen var det middag och vi hade otroligt trevligt vid vårt bord och det kändes härligt att se mina svenska kollegor umgås med mina Aussisar. Om jag har varit med att skapa lite mer kontakter så har jag gjort något bra.

==

Efter middagen gick jag ut och tog ”bara en till” med KK från Sverige, L från Tyskland (som jobbar i AUS) och en kille (som jag för mitt liv inte kommer ihåg namnet på). Vi började tala om quiz och L berättade om att hon är väldigt dålig på det, men att hon var med sina vänner i Melbourne och det kom en fråga om vad ordet Dickmilch betyder. Vi tre grabbar väntade oss ett asgarv eller en blink eller någon slags reaktion. Men nix. ”It isn’t buttermilk and it isn’t sour cream, it is something else… it was kind of embarrassing when can’t translate something that you’ve had every morning when you were kid”. KK tittade på mig och sa på svenska: “men… fattar hon inte vad hon säger…” Jag tror att hon drev med oss för hon pratade på i flera minuter om Dickmilch. Men … jag vet inte och jag kunde ju liksom inte fråga vidare…. “Do you understand the joke that is implied in Dickmilch?”

==

Någon gång i november gick jag förbi P:s rum på jobbet och han var låg. ”Fan, jag ska säga upp mig eller gå i pension…”och jag sa – mest på skoj – ”men du… kom och besök mig i Australien!”. På eftermiddagen fick jag en kopia av hans biljett till Sydney. Jag hade inte köpt min än. P är bra på att fatta beslut. P skrev i mailet att han skulle passa på att jobba och besöka Sydney och jag sa att jag jobbar, men att jag naturligtvis kan hänga på kvällar och helger.

==

Vi gick och såg Tool. Ett sånt DJ-LA bra band! En av mina topp tre konsertupplevelser! Tungt. Och då nmenar jag förstås TUNGT. Det häftigaste med bandet var samspelet mellan trummisen (världsklass!) och bandet. I vanliga fall är det ju trummisen som ”håller takten” (tänk: Ringo och Charlie) men i Tool så byttes de om och ibland var det gitarristen och ibland basisten som höll takten och de andra for iväg på ekvilibristiska övningar. Sångaren stod i bakgrunden och under konserten 2,5 timmar var det aldrig någon spotlight på honom. Asbra! Har försökt lyssna på dem på Spåttifaj men … lite väl hårt… De är väl som jag: bäst på själva platsen…

Högt ska det vara!

==

Sen var vi på MONA. Det bästa museet jag har varit på. Kräver en egen blogg. Som kommer.

==

Det som ligger längst fram i ramminnet är den diskussion vi hade igår om leaks generellt och Wikileaks specifikt. Så här gick diskussionen:

Att avslöja något – att visa på en hemlighet – som en lösning för att förändra samhället är ett modernt projekt. ”Modernt” är det begrepp man använder i forskningen för att beskriva ett förhållningssätt där det finns klara länkar mellan saker och att det till exempel är så att vi kommer att agera om vi får kunskap. Och att kunskap FINNS. Och att kunskap bygger på att vi kan samla relevant data och analysera den på ett sätt som gör det möjligt att flytta ut från det enskilda (experimentet) till det generella (samhället/naturen). Det (numera mycket utskällda) post-moderna synsättet är att ifrågasätta dessa antaganden. Risken (näe… snarare det sannolika) är att vi kommer fram till … det går inte att säga nåt utom att det inte går att säga nåt…

Nåväl, det är rimligt att anta att det moderna projektet dominerar och att vi skulle känna oss ensamma och förtvivlade i en värld som inte går att förutspå. Ett av de antaganden vi gör är att det finns mer information och att det finns hemligheter. I redovisning kan vi se detta genom att regleringar säger att ledningen inte får handla på insiderinformation (eftersom det finns hemligheter) att politiker gömmer grejer och att kungahuset… (don’t get me started). Om vi fick reda på alla hemligheter så skulle det bli bättre eftersom vi skulle kunna utkräva ansvar och … leva lyckliga i alla våra dar.

När vi talade om Wikileaks och andra läckor (ex. panamabreven) så började vi tala om Trump. Han är ju unik på så sätt att vi vet att han är en äcklig gubbe (inspelade samtal), använder sin makt för att hota andra att hjälpa honom politiskt (Ukraina), okänslig (ville köpa Grönland och när han inte fick det så ställde han in statsbesöket…) och allmänt galen. Det finns inget mer att avslöja. Och ändå… finns det stora möjligheter att han får sitta kvar fyra år till. Det moderna är dött skulle några säga. Några andra, exempelvis Žižek pekar på att vi alla är sådana. Jag tycker att det är fruktansvärt med barnarbete och sen köper jag kläder som (oavsett om de är billiga eller inte) sannolikt utnyttjar människor. Mums, fläskkotlett… Åh vad trevligt det är i Istanbul… Jag flyger väl till Australien… Äsch jag missade papperskorgen, äh skitsamma… => Vi lever i dubbelheten eller – snarare – vi verkar inte klara att inte leva i dubbelheten. Och – det postmoderna argumentet – den som visar sin dubbelhet (ex. Humpy Trumpy) blir omtyckt efter som han TILIS (tells it like it is). Konsekvenserna av detta är nästan ofattbara och påminner om Pasolinis film om Salò, eller Sodoms 120 dagar…

== Några bilder =

P på vandring i Darling Harbour
P bjöd på lunch sista dagen. Nej – allt var inte mitt! Nej – jag åt inte upp allt. Ja – jag åt mest…. Nej – jag åt inte middag.
Sydney fishmarket… LJUVLIGT
I australien är det inte rökförbud utan MATFÖRBUD på rökställen. Same, same but different…


Kinaustralien

Uncategorised Posted on %AM, February 18 2020 06:17:55

Igår sa WF att utbildning har gått om kol som den näst största exportindustrin i Australien. En kurs kostar 6000 dollar (ca. 40 lakan) och studenterna går 4 kurser på termin. De berättar för mig att ca 97% av studenterna är från “over seas” (läs: Kina) och det är en pengamaskin.  In kommer Corona viruset… och nya beslut. De som kommer från Kina ska vara isolerade i två veckor… Sen visade det sig at tom de kinesiska studenterna flyger via Thailand så är det svårt att kolla om de varit borta i två veckor…

Nu har de skjutit på kurserna I två veckor och har lovat att erbjuda 4 veckors distansutbildning. Vad säger ni om det? 30% av kursen på distans och då pröjsar ni 160.000:- totalt eller 48000 för en distanskurs på 4 veckor…. HUGA.

Skylt på toaletten

Konferensen är slut och jag har varit lite slut också. Jag har ju den dj-la hälsporren som gör sjukt ont. Jag var hos läkaren här och hade läst på att det bästa är att ge cortison. Men läkare tycker INTE om att ge cortison så jag fick någon tablett mot smärta och någon salva att kleta på. Liiiite bättre. Men blir så trött…

Jag och skotske J. Han hjälper mig att halta vidare…

Säljes: Vintagekropp till högstbjudande. Byte till nyare modell föredras.

En av mina kollegor J (från Aussie) – en supertrevlig person – var med och lunchade igår. J var tvungen att gå på diet:
“I am doing a white diet”
“Sure… and blue so its Finish”
“No. I am serious”
Sen beställde hon bara vit mat.
“But white??? That makes no sense?”
“Its normal here”

“White chocolate Freddo frog or lemonade iceblock” till lunch… QUE???

I söndags kom P som hälsar på under en vecka. P håller på att skriva om Habermas och Arendt och hur det går att fundera på deras tankar kring ”public space” i sociala media. Vi diskuterade detta och jag kom att tänka på att sociala media är ett konstigt begrepp. Media som inte är sociala – hur ser de ut? Eller – som en av mina vänner, O som är hägstadielärare, säger – ”det är enormt osocialt för de som sitter i närheten när folk är sociala på sociala media…”

P sa som jag – visste inte att det var flera huskroppar.

P och jag ska gå på TOOL ikväll. Jag hade aldrig hört talas om dem, men nu har jag berättat för kollegorna här och de är impade: ”WOW – that is really METAL” och så tittar de på mig lite annorlunda.

Omskrivningen av pappret fortsätter men lite segt. Som jag skrev tidigare så använder vi mötesteori för att förstå styrelser.  Tidigare litteratur (och våra respondenter) är tydliga på att det är viktigt att de som sitter i styrelsen ska kunna bidra till arbetet och att det inte är en ”honorary position”. Kraven är många men de två som vi har kikat lite noggrannare på är att de säger ”erfarenhet” och ”team-player”. Å ena sidan skulle vi kunna förstå dessa som (bara) buzzwords, men å andra sidan så har vi förstått att de betyder mycket mer. Erfarenhet betyder egentligen att styrelseledamoten accepterar den övergripande modellen för företag. Agentteorin – som den heter – bygger på några hypoteser:
* Människor är egoister
* Företag är marknadsmisslyckanden och ska därför ses som en samling kontrakt
* Uppdelningen mellan ägare och ledning är naturlig eftersom ägarna inte är de naturliga experterna på att leda företag (och dessutom kan de i vissa fall leva på vinsten och inte arbeta).
* I och med att ledningen och ägarna är skilda kommer ledningen kunna mer än ägarna om verksamheten och det uppstår så kallad informationsasymmetri

Vi argumenterar att det är den här modellen som styrelsen måste passa in i och för at inte behöva lära människor detta så letar styrelsen efter styrelsemedlemmar som har livserfarenhet av den. Styrelser måste alltså acceptera att ex. ledningen kommer att arbeta för att själva få det så bra som möjligt – de drivs ju av egen-intresse. Det är lite som att anställa en hackare att arbeta i ett IT-säkerhetsbolag. ”Du vet ju hur de anställda gör för att undvika att ge så mycket avkastning som möjligt till ägarna – så det är bra om du kommer hit och jobbar…”

Det är också en fråga om att vara en team-player. Med detta menas att du måste vara beredd att ändra din uppfattning och att ditt egenintresse är förhandlingsbart när du träffar de andra personerna i styrelsen. Det är således inte så att styrelsen är summan av alla styrelseledamöter utan det är något annat… Det händer saker på mötena!

Fortsätter i en senare blogg och då ska jag berätta om hur de förbereder sig…

“Jag lovar! Det finnsinget av värde i butiken. Jag visar det genom att ta fram kassn till skyltförnstret”
Köpte en kopp “flat whte” på ett café. Är det jag som har fantasi eller är det baristan som har det?



Konferaustralien

Uncategorised Posted on %PM, February 13 2020 23:13:24

Har inte bloggat på länge. Beror en den på att jag har börjat få svenska besökare och haft fullt upp.

Union Street!

Idag börjar dag tre på en konferens. Dag 1 presenterade vi en studie om pensionsinformation. För att göra en lång historia kort så har vi studerat vad det är som gör att vi/man/en inte läser denna information. Grundprincipen I ekonomi är att det finns två huvudvägar att gå för att påverka när saker (och I ekonomens fall – marknaden) inte fungerar. Ett är att reglera, men då menar ekonomen att det finns en stor risk att regleraren inte fattar rätt beslut (vilket bygger på förutsättningen att marknaden är våra samlade bedömningar och därför det mest effektiva sättet att ge signaler till människor om vad som är bra). Det finns ett gäng problem med denna förutsättning, men … jag säger som Frälsningsarmén – ONWARD.

Eftersom ekonomen vet att marknaden inte alltid kan vara effektiv (tjänster är inte likadana, det finns maktförhållanden som gör relationen mellan köpare och säljare ojämlik, vissa saker ses som gratis såsom luften, vattnet, barn lång-bort-från-stan, och ett gäng andra problem).

I pensionsfallet så är ambitionen att människor ska kalkylera (räkna på och jämföra olika potentiella utfall) sin pension så att vi (den snälla tolkningen) får ett bra liv och (den onda tolkningen) så att vi sparar som unga så att de framtida generationerna inte behöver betala för oss. För att göra kalkylen behövs information. Det orangea kuvertet och “minpension.se” och sånt…

==

Det vi presenterade kan sammanfattas med att det finns två generella problem (och kanske möjligheter) med pensionsinformationen:

  • Framtiden är osäker och döden är säker
    • Konsekvensen av detta är att kalkylen är otroligt svår att göra. Hur mycket pengar behöver jag? Jag vet ju inte hur framtiden ser ut!  Och när dör jag?
  • Individuellt pensionskonto eller en människa med relationer?
    • Vår pension är individuell. Men vi är inte utan vi BLIR i relationer och det verkar som om att det är svårt att tänka sig hur ens liv ska bli utan att tänka på vem som kommer att leva med en. Möjligtvis lite psykoanalytiskt, men så här ser vi på det: våra erfarenheter av livet lär oss att det är svårt att se oss själva eftersom vi är det som speglas i andra människors “ansikten”… Med andra ord: vi tänker oss en framtid med andra eftersom – även om vi kan tycka om att vara själva – så är ensamhet inget alternative. Utan någon (eller idén om någon) så försämras vår förmåga att föreställa sig en framtid.

Slutsatsen blir alltså att den tekniska idén om en pension är problematisk eftersom den förutsätter att vi ställer oss två existentiella frågor: “Vad är mitt liv?” och “Vem är jag”?

==

Det trodde ni inte att orangea kuvertet handlade om, va?

==

Har en hel del att berätta, men nu ska jag springa ner till konferensen..



Forskaustralien

Uncategorised Posted on %AM, February 06 2020 04:49:12

Bloggningen har leagt nere några dagar. Beror dels på att jag varit seg och inte varit så produktiv på jobbet och dels på att vi har skrivit kontrakt på en ny lägenhet. Imorse (min tid) talade jag med M om golv och skåpluckor. Vi är bägge lite fnittriga men också frustrerade över att jag inte är där när vi ska bestämma om sakernas tillstånd. Å ena sidan vill M inte bestämma själv utan – och gullehenne och självklart – vill hon att vi ska vara två om saken.

Innan jag åkte ställde jag frågan: Om jag försvann – skulle llägenheten se ut som den gör? Och då svarade M: “Ja.. det tror jag”. Det fick mig att fundera eftersom jag aldrig (sic!) har bott själv. Mitt första egna rum fick jag när jag var 40 och nydisputerad – då fick jag ett eget rum på jobbet! Jag har aldrig behövt eller ens fått för mig att fundera på skåpluckornas färg – det har alltid någon annan skött. Det betyder inte att jag är ointresserad (eller – ja lite…) utan mer att jag inte har någon fantasi kring dessa frågor.

Lägenheten har en fantastisk utsikt över Riddarfjärden och en balkong i söderläge. Mumma! Det har varit helt sjukt konstigt att föra över så stora pengar mellan konton på en telefon som inte har bra Internet. Den största överföring till banken gjorde jag medan jag panikartat beställde en kaffe klockan 23.00 och bad om caféts wifi-lösenord. Men – slutet gott allt gott. So far.

Jag börjar bli klar med mitt papper. I korta ordalag är det följande argument.

  • När vi (vi som i andra forskare) tidigare studerat styrelser har vi studerat vilka som sitter i styrelsen och korrelerat dessa mätbara kriterier med något slags output-mått. Alltså: Ju fler kvinnor desto… högre/lägre X.
  • Ett annat sätt att undersöka detta är att ta “mötet” på allvar och att be styrelsemedlemmar reflektera kring vad de gör på mötet.
    • Detta förutsätter att mötet ses som en prestation i sig, dvs det är inte det som händer senare (X ovan) som är i fokus utan det är själva mötet som är det centrala. Hur lyckas styrelseledamöter med ett möte?
    • Jag har därför läst in mig på ett (relativt smalt) litteraturfält som driver frågan om att studera mötet som en “event” och de menar att mötet börjar med vilka som är där, hur de förbereder sig och motets genomförande.
  • VILKA: Här det gäller vilka som (inte) får vara med i styrelsen så beror det (precis som tidigare litteratur gjort gällande) att demografiska och ekonomiska karaktäristika påverkar beslutet. Det finns också en idé om at en styrelse inte ska vara för stor (7+-2). De säger också att den viktigaste faktorn är kompetens och erfarenhet. Med kompetens menas ofta att en ledamot ska kunna bidra med någon slags speicalistkunskap och med erfarenhet menas ofta att personen arbetat i ledande ställning i ett stort bolag.

    Men det finns också några andra saker som att de är ”lagsspelare” och att de har tid. Bägge dessa påståenden pekar på att en styrelseledamot inte ”bara” kan vara ung och arg eller gammal och trött utan att en som sitter i styrelsen måste vara både ung&arg (tänkte skriva Ung och Kåt med referens till Ebba G) och lägga ner så mycket tid att ledamoten får förståelse för andra positioner än sin egen. I analysen trycker jag extra mycket på det här med ”erfarenhet” eftersom det verkar vara det som – automatiskt – ska leda till att styrelseledamoten ska kunna läsa ekonomiska rapporter och förstå sin roll som styrelseledamot. När vi frågade om ekonomisk läskunnighet (alltså: ”Förstår ni redovisningen?”) så fick vi svaret att ”ja det gör jag men jag tror inte att alla andra gör det…” Antingen var det slumpen som gjorde att vi bara fick de som ”kunde läsa” eller så är läsning av ekonomi en personlig fråga. Jag tror på den senare.

… oj vad långt det blir… fortsätter i nästa blogg… Så nu lite bilder:


I förra veckan var några vänner här och vi gick ut och åt. Det var så kul att ha några kompisar här. P från kollonilotten och M tog bilden.

Imorgon kommer A hit. A flyger från Kalifornien och måste tappa en hel dag över datumzonen. A ska bo hos mig inatt och sen kommer han och C (som kommer i övermorgon för att också vara med på en konferens) att flytta in i lägenhet i Coogee. Det är en beach. Men det kommer att regna. Lite grann…

93 mm… det är iofs långt från en meter – men inte så långt från en decimeter. På en dag. Överallt. => Blött.
Till och med urinoaren har en målsättning
I måndag skolkade jag och såg SuperBowl. Tänkte jobba sen, men… hade ju jobbat i helgen så…
Den här filuren (latin: Filuris filuris) klätrade upp i träd på min gata häromkvällen…


Köpaustralien

Uncategorised Posted on %AM, February 01 2020 05:03:52

Jaha – nu har vi köpt en ny lägenhet. På Sööööder. Jag är lite extra fnittrig av att jag inte har sett den än. Det är liksom en “story” som handlar om många saker. Det är en story om förtroende. Jag har fötroende för att M väljer ett ställe som vi kommer att trivas i och M har fötroende för att jag har räknat rätt. Men det också en story om “vi kan alltid flytta igen” och “allvarligt talat, det är ju bara en lägenhet”.  Det är också en story om “fattar inte hur mycket pengar det är” och “NIKE” (just do it!). Det kommer att bli tippentoppen!

Tillbaka till det här med pengar. Efter att jag stod på King Street och svettades och M och jag talade om budstrategier och vi kom överens o matt “höja 50.000:-“, gick jag in i en buktik för att köpa en T-shirt. Min skjorta var genomblöt. Jag kikade bara på reaplaggen (sic!) och t-tröjan jag tyckte var snygg kostade 350:- (sänkt från 700:-). Det var en märkeströja där märket inte syns. Men – förstås – gick jag ut. “Köpa en T-shirt för 350 bananer?? My mama did not raise no fool”.

Idag har jag skissat på ett papper so heter “Making money incommensurate” som undersöker fenomenet att vi kämpar (ja kämpar!) för att göra det som är “samma” till “olika”. Tänk olika sparkonton… Eller – och som ’naturligtvis’ är mitt studieobjekt – tänk bokföring och alla konton som skiljer en krona från en annan.

Ikväll ska jag äta middag med P & K (eller puss och kram som de också kan kallas) som är med i vårt kollonikollektiv. Askul!

Nu lite bilder!

Det här är en av de bästa tiggare jag någonsin har mött. Här sitter hon och dricker en juice…
Så… jag är i affären för att köpa några läsk och hon kommer fram till mig och följande dialog inträffar:
Hi!
Hi?
We have met before! How are you? How is your wife?
Hmm…. fine… What is your name again?
You are Spanish, aren’t you?
Well, yes..
“We met at the library”
Aha…(??)
Listen, do you think you can buy juice? OR if you have money or some coins?
(B fattar ÄNTLIGEN) I’ll be happy to buy you some juice….
Abba är fortfarande löjligt stora här.
(och ja… en av de sjukdomar jag har är att jag tittar på registreringsskyltar…)
… pinnar?
Firade lägenheten med en “carajillo” på is. På samma ställe som min vän R älskade att gå när han var här förra gången.


Dödistralien

Uncategorised Posted on %AM, January 29 2020 01:12:54

Innan jag börjar skriva mitt inlägg om döden vill jag berätta att vi just nu bjuder på en lägenhet. Jag säger som morfar brukade säga: “Vi – sa svinskiten”. Jag menar M. Lite konstigt är det. Jag har inte sett den, men M och H och A säger alla att den är fin. Och den har ett wow. Så… vi får se var vi bor när jag kommer hem… Living on the edge!

Om någon vecka är det konferens här och ett gäng kollegor/vänner kommer att komma hit. Kul! Vi ska presentera ett papper om döden.

En möjligtvis morbid reklam från en begravningsbyrå i Newtown. Men jag kommer ihåg att min mormor hade sparat pengar i “Eldbegängelsebyrån” till sin begravning. Jag tror jag blåser just den budgeten…
==
Vill betona att Jag (förstås!) har givit bort min kropp till organdonation eller forskning (eller möjligtvis kompostering)

I vår studie – som handlar om pension – märkte vi att döden finns närvarande i hur våra respondenter ser på “det orangea kuvertet” (eller… min pension.se). Hur ska vi kunna tänka oss en framtid om vi vet (med en oerhört hög sannolikhet) att vi vid någon tidpunkt inte har någon. Och dessutom vet vi inte vid vilken tidpunkt döden inträffar. Det är nog rimligt att påstå att lever som om det finns oändligt många dagar at leva och samtidigt vet vi att det inte finns det. Ungefär som att vi vet att människor svälter ihjäl och att vi bara haft tur som fötts i Sverige, men kan leva med det. Dagligen. Denna “förträngningsmekanism” är kanske det som gör det möjligt att leva eller så är det att den gör

Det finns en Ron Howard rulle som heter Drömmarnas Horisont (ganska usel) som börjar med en scen där den irländska pappan ligger inför döden. Poängen i scenen att döden är något som är lite njutbart eftersom det är så pappan (till Tompa Cruise) kan ge bort sina saker till sina barn och de svassar inför honom. Han kan njuta av att ge bort sina verktyg och liksom vara stolt över var han lämnar efter sig. Döden fick ta tid. Om jag får tro på hur mina vänner talar om döden så är idealet tvärtom nu: “Vore skönt å kola knall å fall…. vill ju inte va nån j-la grönsak”.

När jag var 20 och luffade runt i Mexiko blev jag spådd av en kille med vit kaftan. Han läste mina händer och sa på det där astrologiska språket att jag skulle “få två barn och gifta mig när jag var 29”. Kallas nog sannolikhetslära på vissa institutioner. “Är det något Du undrar”, frågade han. “Ja, när kommer jag att dö?” “Jag ser det i dina händer men tänker inte berätta det”, sa han. Tur var väl det, för inte f-n tror jag på sånt där, men jag tror att vi påverkas av livets manus… Och jag tror att datumet hade påverkat mig.

Igår var jag och tog en öl med professor CC. Hon är en britt som jag träffar här (och där) och är en starkt politiskt engagerad person. Det blev intressanta samtal om allt möjligt och inte minst on pension. CC är 64. Den lögn (och nu tar jag i från tårna) som återkommer i akademin bland de prominenta forskarna (som CC), är att de ska jobba vidare för att de behöver pengarna. Det är förstås inte anledningen utan anledningen är att den akademiska döden är otänkbar. “Tänk om ingen kommer och ber om råd, tänk om inte jag kan ha kvar mina internationella kompisar, tänk om jag inte får vara hotshot längre….” Och – “vad i he-te ska jag göra då? Jag har tillbringat varje stund i mitt liv att undersöka, läsa och skriva och jag har ingen hobby!” Den professionella döden är mycket närvarande i akademin och min kollega TH brukar kalla rummet (på Universitetet) där emeritus (pensionerade akademiker) kan sitta för ‘elefantkyrkogården’.

“Missing people” i Newtown.
“A dog day afternoon”
Undrar hur det smakar… ser inte gott ut, men om den är kokt RIKTIGT långsamt så…
Hittar den här bilden på min Fäjsbock. Den är tagen från Expressen vintern 1981. Jag köade för att få Springsteenbiljetter. Min älskade morfar kom och köade med mig.
När en äldre dam kom och frågade vad vi gjorde där (och jag naturligtvis tänkte svara artigt) sa han: “De protesterar mot Korea.” När hon hade gått frågade jag varför han sa det (och vaddå Korea???). “Äh – hon ska inte vara så nyfiken”,sa han.
Brandalarm och alla fick springa ut. Antagligen falskalarm. Det konstiga är att jag har varit på Sydney U fyra gånger och tre gånger har jag fått gå ut pga brandalarm… Lite för känsliga sensorer?


Quizzistralien

Uncategorised Posted on %AM, January 28 2020 10:15:10

Ett popiärt möje här i Sydney är att gå på Quizz (eller Trivia). Igår kväll var på en sådan och den var specialiserad på australisk film. Hej då Catasús.

Från vänster M – från OZ; S och Ph -Kiwis, C – från Tyskland … och jag bakom telefonen. Uppenbart vann vi inte…. Ytisar…

Jag klarade (nästan) två. Ni kan väl kolla om ni kan dessa (svaren längst ner och förstås uppåner):

(1) Regissör och film?:

(2) Artist, låt och australisk film (här kommer ett utdrag från texten) … jag hade två av tre…

And now it seems my only chance is giving up the fight
And how could I ever refuse
I feel like I win when I lose

=====
Just det, skatter. Det är kanske inte en orimlig tanke att vi inte vill betala skatter. Eller snarare – att vi hellre betalar mindre än mer. Detta är ekonomens idé. Samtidigt vill vi ha välfärdstjänster. Eller snarare – heller bättre än sämre. Det finns också en idé om att de som tjänar mer ska betala mer till det gemensamma. Men – säger ekonomen – inte för mycket. Om skattetrycket är för högt så kommer det att skapa problem. Ett problem är att den administrativa organisationen (läs: staten och kommunen) fattar sämre beslut än individen som drivs av egen-intresse). Ett annat – mer praktiskt problem är att den som drabbas av för hög skatt kommer att göra en kalkyl som säger att det är värt att lägga ner mycket tid att undvika att betala skatt. Jag citerar Andrew Mellon (skatteskeptiker):
“the history of taxation shows that taxes which are inherently excessive are not paid. The high rates inevitably put pressure upon the taxpayer to withdraw his capital from productive business.”

Nu är frågan vilken nivå som är “inneboende för hög”? Tydligen är det 50% enligt ekonomen, den sk. Philipskurvan. (Jag blir alltid nervös när svaret är hälfta-hälfta – som en mos- och pommes frites-tallrik i Skövde). Det verkar inte orimligt att om 100% gick till någon annan så skulle det inte finnas något incitament att arbeta och det verkar inte orimligt att om 0% gick till skatt hade det varit svårt att kräva något från staten. Om vi tror på kalkylen som det sätt vi fattar beslut på (se föregående inlägg) kommer vi att väga egennytta med onytta (läs: skatter). Men om vi istället tänker oss att vi vänjer oss vid vissa nivåer och om dessa nivåer inte tycks orimliga så kommer vi att tycka att det fungerar. Argumentet är alltså att det finns normer (ung: det som tycks normalt) som ibland trumfar kalkylen.

Det jag är skeptisk till är att vi har en “inneboende” “naturlig” nivå som är rimlig. Det är en fråga om hur vi bestämmer oss för vad som är normalt. I många länder är det en absurd idé att betala så mycket skatt som vi gör i Sverige (ex. Australien). I många länder är det en absurd idé att inte betala arvsskatt (ex. UK och USA) och i andra är det en absurd idé att betala arvsskatt (ex. Sverige och Österrike). Var är den inneboende nivån? Vi bestämmer oss ju bara.

Några bilder

Åker buss och den här killen har ansiktsmask. Damen bredvid frågar vilken sort det är och om den är bra. Han svarar och hon nickar. När han går av hälsar de på varandra.
Jag passar under tiden på att kolla vad vi vet om ansiktsmasker och hur de fungerar. Hittar en rapport från ett experiment där de testar ansiktsmasker och handhygien i en studentkorridor. Det visar sig att kontrollgruppen blev 40% mer sjuka (alltså de utan ansiktsmask och handhygien). Sen kommer slutsatsen att det egentligen bara var handhygien som förklarade sjukfallen. Masker påverkade inget. Häpp.
På Kings street far dessa cyklister och mopedjockar runt som ilskna att bin. Att få mat levererad är verkligen poppis. Undrar vad de tjänar…
Har ju som sagt hälsporre och tanken att gå i flip-flop gör ont ändå in i märgen. Men här går många till och med barfota. Känner mig europeisk på något sätt: “Snälla sätt påre nåra doser”

Svar på Quizzet…..



« PreviousNext »