Jag är lite glad idag. Har bestämt mig för att åka hem lite tidigare (3 dagar) och det känns bra. Inte minst med tanke på att jag hellre blir sjuk i Sverige än här. Det skulle suga att bli kvar hr ett par veckor och vara isolerad…

Idag var jag på ett seminarium med en amerikansk kvantforskare. Inga av mina kvalitativa kollegor var där – och det var lite konstigt. Nåväl – studien handlade om hur aktiemarknaden tar sig an ny information och mer precist om hur marknaden hanterar nyheter om företagens resultat. Företag tenderar att rapportera förra kvartalets resultat efter att börsen har stängt och vissa rapporterar på kvällen (efter att börsen har stängt) och andra på morgonen (innan börsen har öppnat). Det studien visar är att marknaden reagerar långsammare på den information som företagen rapporterar på morgonen och det tar hela 4 dagar innan ”rätt pris” är satt av marknaden. Detta betyder, sa forskaren, att vi kan tjäna pengar på att köpa (säja) aktier där nyheterna är goda (dåliga) om vi köper (säljer) dem på rapportdagen och säljer (köper) dem dag 4.

Jag försöker att vara intresserad av saker och ting och inte minst när människor har ägnat oerhört mycket tid att fundera på hur saker och ting fungerar. Men klarar inte riktigt att hålla intresset uppe.  Det är liksom … trist. Jag har varit aktiv på börsen en gång i tiden, men jag slutade efter att jag kom på att dels är jag dålig på det, dels är jag ointresserad och dels är det liksom på låtsas… Det som gjorde att jag slutade försöka hitta rätt aktier var att jag läste en artikel som handlade om illusionen om marknaden som rättvis. Författaren skrev ungefär så här: ”Om marknaden är en djungel så finns det lejon. Om det finns lejon så finns det zebror.” Och ja – jag är en zebra… Jag har en (grön-vit) t-shirt där det står: ”If you ’re so smart – why aren’t your rich”…

Min vän J – han som är oerhört intresserad av psykoanalys – frågade mig en grej som jag har tänkt på en hel del sen jag var i Melbourne. ”Är du snäll mot dig själv?”. Uj – vilken jobbig fråga. Å ena sidan är jag nog det och andra sidan är jag verkligen INTE det. Jag brukar säga att jag vaknar på mornarna med ett skri (fast det är ju inte riktigt sant). Men det som är sant är att jag går omkring och bannar mig själv för vad jag inte har gjort. P – min vän från Sverige som var här och besökte och som bodde med mig frågade: ”Pratar Du ofta för Dig själv?” Och det gör jag… ofta med uppmaningar. M – som har bott med mig i några decennier – har konstaterat att jag har olika tilltal till mig själv beroende på hur stressad jag är. Nivå ett så talar jag med mig på detta sätt: ”Fan, jag måste fixa…”. Nivå två innebär att jag säger ”Bino – kom igen nu! Du ska ju…” och nivå tre – som enligt M är en nivå som gör henne orolig är när jag säger ”Han borde faktiskt ta…” (och det handlar om mig…) Så – svaret på frågan om jag är snäll mig själv är kanske inte så bra… Kanske ska jag göra mig en ny t-shirt? Som jag kan kika på i spegeln?

Jag har skrivit en del på den historiska pensionsstudien. En av de saker som vi kommer fram till är att pensionsfrågan inte går att lösa. Det svenska exemplet är kanske speciellt intressant eftersom Sverige var först med allmän pension (Bismarck i Tyskland vad lite före men den gällde inte alla) och pensionen har bytt skepnad över dessa drygt hundra år. Pensionen har gått från att hantera en slags skam (Sveriges utvandring under slutet av 1800-talet ansågs skamligt och det var förstås inte de fattiga som flyttade. Pensionen fick sedan ytterligare en form som en folkhemsfråga och som en nationalistisk idé där alla skulle få lika mycket (och där skatten skulle utjämna.) Sen blev det jobbigare med tillväxten efter andra världskriget där några (läs: tjänstemännen och de statligt anställda) fick en allt bättre pension eftersom arbetsgivarna avsatte pengar till tjänstemännen. Pensionen blev då en rättvisefråga och alla som arbetade skulle få en tilläggspension. Pensionen blev då en uppskjuten lön även om det var oklart hur mycket det skulle bli. Pensionen fick dessutom inte fritt flyttas till andra länder. Systemet var lite optimistiskt och politikerna kunde lägga sig i det och pensionen blev ett politiskt slagträ. Det lovades lite hit och dit. Efter den finansiella krisen i Sverige så gjordes en stor överenskommelse där det blev ändå tydligare att pensionen skulle vara uppskjuten lön och ambitionen blev att medianpensionären skulle få ca 60% av slutlönen. Politikerna har beslutat att det ska vara ett system som de inte kan lägga sig i (eftersom politiker verkar vilja ta bort kontroverser från politiken, såsom kärnkraftverk och EURO). Nu blir ju folk förstås förbannade på det systemet eftersom 60% av en skitlön bara är sex tiondelar av skitlönen… (ni kan dubbelkolla detta!).

Det är en svår text att skriva eftersom jag inte riktigt vet vad som är intressant för en internationell publik. De ger ju förstås blanka f-n i ur vi gjort i Sverige utan är mer intresserade av om det finns något lärande i detta exempel… Kanske är det att pensionen MÅSTE vara en politisk fråga?

Det är en grej som jag rapporterat om förr men som slår mig varje dag. Om du är “arbetare” så har du en orange eller gul uniform… Till skillnad från tjänstemän som ofta har ett kort runt halsen.
… så här händer det att jag tar ut mitt universitetskort och går på stan som en vanlig man (Dragos!)
Det finns ingen kaffemaskin i mitt hem så jag går ut och dricker morgonkaffe. Här tar folk sitt kaffe på allvar och ibland får jag gå i 10 minuter när de ska dricka kaffe med mig. “This place has real good coffee.” Men allvarligt talat… det är ju bara en kopp java!
Här är två av mina Quizkompisar. M till vänster ska ta med mig på en Cricketmatch på fredag. rapport kommer…
C – till höger – är en sån där fantastiskt omtänksam person som tar hand om andra.