P och jag tog en resa till Tasmanien. Jag har varit där förrut och det påminner om Nya Zeeland med sin böljande natur och sin lite bonniga (jämfört med Sydney) stil. Men varför åkte du tillbaka till Tasmaniens huvudstad Hobart, frågar sig den frågvise. Av alla ställen i stora Australien (det är alltså 4 timmars flyg till västkusten) så åker du 2 timmar till Tasmanien igen. Jag åkte dit för att gå på ett konstmuseum MONA – Museum of Old and New Art . Det är nästan lite absurt att flyga två timmar för att gå på ett museum men – som de säger i Guide Michelin – “worth a trip”.

Jag har skrivit om det förr, men en av de viktigaste känslorna – att stället är coolt – beror på historien bakom museet. En snubbe som heter David Walsh som är en savant (matematiker) från Hobart och som har tjänat sjukt mycket stålar på spel har byggt om sitt hus till ett museum. Han köpte ett i praktiken ett område utanför Hobart levde där och började sen att ställde ut sin konst. Sen hade han väl tjänat så mycket så att han byggde om stället för 550 miljoner kronor. Så Mona startade för 15 år sedan och sedan dess har han byggt och fixat hela tiden. Enligt en Tassi (japp det är så de kallar sig och FYI Errol Flynn var en Tassi) skjuter han till 70 miljoner om året. Gotta love it! Det är ett privat museum där han gör som han vill (som att göra det gratis för alla Tassis) och – i min upplevelse – anställer han curatorer som vet hur de ska provocera och få en att fundera.

Så P och jag åkte dit och – det är klart – jag var lite nervös för att P inte skulle vara lika entusiastisk som jag. Jag hade ju trots allt föreslagit att vi skulle se på stället  – men han tyckte det var toppen. Nedan lite bilder:

De hade två stora färjor som var som Vaxholmsfärjor men blandat med stolarna fanns det konstverk (getter, kossor och nån drake) passagerarna kunde sitta på. Det finns också en dyrare buljett som marknadsförs på detta sätt:
“Buy a Posh Pit and escape the riff-raff.”
Kostade 200 spänn mer, men då fick man vin och ost. Och slapp riff-raffet
Hobart är fint från havet. Det är lååååångt söderut. Och jag fick ÄNTLIGEN ha på mig nåt utöver min t-shirt eller skjorta!
Jag kallar denna bild för Pontus och Staketen (för det låter som ett popband från 80-talet.
Museet är ett helt fantastiskt hus som har gångar och är liksom nedgrävt och uppbyggt… Utanför är det en vingård och en scen. Samt ett gäng restauranger och några (riktigt justa) hotellrum.
När en kommer in på Mona finns detta vattenfall med ord som ramlar ner. Orden är de ord som söks mest på Australiens mest besökta nyhetssite ABC.
Det var en del pandemi och Trump som kom upp…
Jag går förbi den här fantastiska bilden och tänker att detta är fint, men inte Mona… Jag sätter då på ljudinspelningen och får veta att detta är förhud från piggsvin och svans från nån ödla. Konstnären vill visa att konstigt/äckligt/ kan vara vackert. Jag står och kikar på ett par bilder och vet inte vad jag känner. Jo – det är många känslor- Äcklad och fascinerad och stressad och lugn. Läate några kommentarer från . besökare som var upprörda över hur konstnären behandlar djur. Det slog mig aldrig. Har liksom svårt att tro att det är annat än döda piggsvin som använts….
Här sitter en snubbe. Han har suttit här i 1,5 år. Det är hans jobb. Konstnären har köpt rätten till hans kropp . Mona har köpt konstverket. Förvirrande?
Killen säger i en intervju att han ser sig själv som en kanvas. Han rör sig inte alls under den tid jag kikar och en besökare vill ta på honom för att se om han lever. Vakten kommer. “He is alive.”
Jobbiga tankar. Vad betyder det? Är det är OK att köpa min arbetstid men inte min rygg?
Längre ner finns en bajsmaskin. Denna operatör stoppar in dagens pajer i kvarnen och sen stoppas det in ett gäng olika kemikalier (genom en mycket avancerad programmering) och maskinen bajsar varje dag klockan 14.00. Det är fullt av folk som kikar på en bajskorv som kommer ut ur en maskin. Det luktar…. bajs.
Operatören säger att maskninen kostar över 1 miljon AUSD. (6,7 mille => en juste trea på Söder)
I intervjun med konstnären säger han att detta är en kommentar till identitetspolitik. “That is soooo 90s”, säger han. Hans tolkning är att detta konstverk kan ses som kommentar till idén om att vi är EN. Konstnären menar att vi inte en s kan bajsa utan alla bakterier som hjälper till. Identitetspolitik är – menar han – allt annat än bejakande.
==
Intressant, men – honestly – det blir ingen extra bajsmaskin på Ludvigsbergsgatan…