Nu är jag solo igen. Jag har haft besök i tre veckor och det är svårare att ta sig tid att skriva bloggen. Men nu sitter jag i min SJUKT varma lägenhet i Camperdown där P och jag har bott i några dagar. Jag längtar efter Union Street.

==

Lite recap: Flera av mina kollegor kom (upp-å-)ner till Sydney var på konferens. Efter sista kvällen var det middag och vi hade otroligt trevligt vid vårt bord och det kändes härligt att se mina svenska kollegor umgås med mina Aussisar. Om jag har varit med att skapa lite mer kontakter så har jag gjort något bra.

==

Efter middagen gick jag ut och tog ”bara en till” med KK från Sverige, L från Tyskland (som jobbar i AUS) och en kille (som jag för mitt liv inte kommer ihåg namnet på). Vi började tala om quiz och L berättade om att hon är väldigt dålig på det, men att hon var med sina vänner i Melbourne och det kom en fråga om vad ordet Dickmilch betyder. Vi tre grabbar väntade oss ett asgarv eller en blink eller någon slags reaktion. Men nix. ”It isn’t buttermilk and it isn’t sour cream, it is something else… it was kind of embarrassing when can’t translate something that you’ve had every morning when you were kid”. KK tittade på mig och sa på svenska: “men… fattar hon inte vad hon säger…” Jag tror att hon drev med oss för hon pratade på i flera minuter om Dickmilch. Men … jag vet inte och jag kunde ju liksom inte fråga vidare…. “Do you understand the joke that is implied in Dickmilch?”

==

Någon gång i november gick jag förbi P:s rum på jobbet och han var låg. ”Fan, jag ska säga upp mig eller gå i pension…”och jag sa – mest på skoj – ”men du… kom och besök mig i Australien!”. På eftermiddagen fick jag en kopia av hans biljett till Sydney. Jag hade inte köpt min än. P är bra på att fatta beslut. P skrev i mailet att han skulle passa på att jobba och besöka Sydney och jag sa att jag jobbar, men att jag naturligtvis kan hänga på kvällar och helger.

==

Vi gick och såg Tool. Ett sånt DJ-LA bra band! En av mina topp tre konsertupplevelser! Tungt. Och då nmenar jag förstås TUNGT. Det häftigaste med bandet var samspelet mellan trummisen (världsklass!) och bandet. I vanliga fall är det ju trummisen som ”håller takten” (tänk: Ringo och Charlie) men i Tool så byttes de om och ibland var det gitarristen och ibland basisten som höll takten och de andra for iväg på ekvilibristiska övningar. Sångaren stod i bakgrunden och under konserten 2,5 timmar var det aldrig någon spotlight på honom. Asbra! Har försökt lyssna på dem på Spåttifaj men … lite väl hårt… De är väl som jag: bäst på själva platsen…

Högt ska det vara!

==

Sen var vi på MONA. Det bästa museet jag har varit på. Kräver en egen blogg. Som kommer.

==

Det som ligger längst fram i ramminnet är den diskussion vi hade igår om leaks generellt och Wikileaks specifikt. Så här gick diskussionen:

Att avslöja något – att visa på en hemlighet – som en lösning för att förändra samhället är ett modernt projekt. ”Modernt” är det begrepp man använder i forskningen för att beskriva ett förhållningssätt där det finns klara länkar mellan saker och att det till exempel är så att vi kommer att agera om vi får kunskap. Och att kunskap FINNS. Och att kunskap bygger på att vi kan samla relevant data och analysera den på ett sätt som gör det möjligt att flytta ut från det enskilda (experimentet) till det generella (samhället/naturen). Det (numera mycket utskällda) post-moderna synsättet är att ifrågasätta dessa antaganden. Risken (näe… snarare det sannolika) är att vi kommer fram till … det går inte att säga nåt utom att det inte går att säga nåt…

Nåväl, det är rimligt att anta att det moderna projektet dominerar och att vi skulle känna oss ensamma och förtvivlade i en värld som inte går att förutspå. Ett av de antaganden vi gör är att det finns mer information och att det finns hemligheter. I redovisning kan vi se detta genom att regleringar säger att ledningen inte får handla på insiderinformation (eftersom det finns hemligheter) att politiker gömmer grejer och att kungahuset… (don’t get me started). Om vi fick reda på alla hemligheter så skulle det bli bättre eftersom vi skulle kunna utkräva ansvar och … leva lyckliga i alla våra dar.

När vi talade om Wikileaks och andra läckor (ex. panamabreven) så började vi tala om Trump. Han är ju unik på så sätt att vi vet att han är en äcklig gubbe (inspelade samtal), använder sin makt för att hota andra att hjälpa honom politiskt (Ukraina), okänslig (ville köpa Grönland och när han inte fick det så ställde han in statsbesöket…) och allmänt galen. Det finns inget mer att avslöja. Och ändå… finns det stora möjligheter att han får sitta kvar fyra år till. Det moderna är dött skulle några säga. Några andra, exempelvis Žižek pekar på att vi alla är sådana. Jag tycker att det är fruktansvärt med barnarbete och sen köper jag kläder som (oavsett om de är billiga eller inte) sannolikt utnyttjar människor. Mums, fläskkotlett… Åh vad trevligt det är i Istanbul… Jag flyger väl till Australien… Äsch jag missade papperskorgen, äh skitsamma… => Vi lever i dubbelheten eller – snarare – vi verkar inte klara att inte leva i dubbelheten. Och – det postmoderna argumentet – den som visar sin dubbelhet (ex. Humpy Trumpy) blir omtyckt efter som han TILIS (tells it like it is). Konsekvenserna av detta är nästan ofattbara och påminner om Pasolinis film om Salò, eller Sodoms 120 dagar…

== Några bilder =

P på vandring i Darling Harbour
P bjöd på lunch sista dagen. Nej – allt var inte mitt! Nej – jag åt inte upp allt. Ja – jag åt mest…. Nej – jag åt inte middag.
Sydney fishmarket… LJUVLIGT
I australien är det inte rökförbud utan MATFÖRBUD på rökställen. Same, same but different…